|
En silver kanna. En berättelse om skogen.
Den orörda skogen där garnlaven växer, som är förebild för kannans handtag. Foto Christian Habetzeder.
|
I höstas fick jag ett ettårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.
När jag skrev ansökan om stipendiet var jag väldigt nyfiken på varför föremål jag gjorde aldrig uppfattades som bruksföremål. Det var till och med
tydligt att de ibland uppfattades som direkt obrukbara. Till och med i de fall
då jag ansträngde mig för att gör något vanligt, en kopp att dricka ur, ville de jag
visade föremålet för som mest ha godis i det.
Sedan dess har
mycket hänt, framför allt har jag spenderat mycket tid tillsammans med silverkannan på bilden ovanför. Den är till skillnad från de föremål jag tillverkat
tidigare inte helt enkel att använda. Jag har tagit ut svängarna, den får inte
plats i diskhon, den måste hanteras med två händer, det tar lite längre tid att
hälla upp en kopp te ur den smala pipen än vad man är van vid.
Men jag
är fortfarande fullständigt ointresserad av den som ett prydnadsföremål, liksom av föremål
vars enda funktion är att markera status. Kannan är fortfarande ett bruksföremål. Samtidigt är den en poetisk
berättelse, ett äventyr, kanske ett konstverk?
Men berövad sin bruks funktion faller all det där, föremålet blir bara en
död sak. Så frågan är, om du hade den här kannan, skulle du använda den? Eller
skulle du låta den stå? Varför? När?
|
We long, for journeys and the roadside We long, for starlight and the low tide Yeah, we long, for fairy tales and firesides
Foto Christian Habetzeder.
|