Om du hade den här kannan, skulle du använda den?

En silver kanna. En berättelse om skogen. Den orörda skogen där garnlaven växer, som är förebild för kannans handtag. Foto Christian Habetzeder.

I höstas fick jag ett ettårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. När jag skrev ansökan om stipendiet var jag väldigt nyfiken på varför föremål jag gjorde aldrig uppfattades som bruksföremål. Det var till och med tydligt att de ibland uppfattades som direkt obrukbara. Till och med i de fall då jag ansträngde mig för att gör något vanligt, en kopp att dricka ur, ville de jag visade föremålet för som mest ha godis i det.

  

Sedan dess har mycket hänt, framför allt har jag spenderat mycket tid tillsammans med silverkannan på bilden ovanför. Den är till skillnad från de föremål jag tillverkat tidigare inte helt enkel att använda. Jag har tagit ut svängarna, den får inte plats i diskhon, den måste hanteras med två händer, det tar lite längre tid att hälla upp en kopp te ur den smala pipen än vad man är van vid. 

Men jag är fortfarande fullständigt ointresserad av den som ett prydnadsföremål, liksom av föremål vars enda funktion är att markera status. Kannan är fortfarande ett bruksföremål. Samtidigt är den en poetisk berättelse, ett äventyr, kanske ett konstverk?  Men berövad sin bruks funktion faller all det där, föremålet blir bara en död sak. Så frågan är, om du hade den här kannan, skulle du använda den? Eller skulle du låta den stå? Varför? När?

We long, for journeys and the roadside
We long, for starlight and the low tide
Yeah, we long, for fairy tales and firesides

Passenger-Fairytales & Firesides 

Foto Christian Habetzeder.